Heman och Yesman visar vägen

Har man ingen bil och är rätt lat, så drar man till Nacka och hänger. Så har även den vecka spenderats. Pumpen börjar sakta komma under kontroll, och Ignition som tidigare vart galet jobbig, känns som att jag har i en liten ask. Moreno och jag följer varandra klättermässigt. Heman spelar i en annan division. Antog att han endast bouldrade hårt, men att flasha Freaky Deaky gjorde mig imponerad. Mitt projekt i sommar. Synd att jag inte kan ta några schyssta betor från honom.

Uppvärmning på Totalvägra

Moreno fortsätter att visa att formen börjar komma. Gjorde enkelt Totalvägra och Ignition. No problem. Nu finns inga ursäkter i världen för att gå på lite hårdare.

Sätter den.

Totalvägra för mig är ingen vacker historia. Jag har en hatkärlek till den leden. Slutkruxet är galet, och jag kommer aldrig ihåg hur jag ska jobba med fötterna. Den sitter dock nästa gång. Fint är det i alla fall att klippen inte känns så jobbiga längre. YES!

Utan träningsvärk är Blind inga problem.

Stora delar av KC var där.

Så, vad skulle en dag på klippan vara utan ett bra avslut? Middag på stans bästa (?) kötthak blev grädde på moset. Och två glas rött. Stort att bli bakis på det. Men det var det värt!

Axplock från veckan

Ingen i världen kan väl förmå sig att klaga på vädret som varit de senaste dagarna? 08:orna flydde huvudstaden för Västkusten. Och göteborgarna gjorde tydligen vice versa. Vad jag kan läsa av alla Facebook-uppdateringar verkar alla haft det som man förtjänar. Och det är väl lycka?

Det har jobbats en hel del för att komma igång med repandet. Har mest hängt på Nacka Kvarn och försöker träna upp pumpen. Små framsteg blir det, men det tar tid. Moreno som jag hängt mest med, har festat i fem dagar i sträck. Han satte Ignition igår, och idag tog han Spitfire. Bakisklättrare av hög rang med andra ord. Än mer imponerande att han pallar att ens klättra. OCH är superglad över att han ALDRIG bangar.

Spikar ihop Spitfire. (Kruxet)

Idag styrde bilen mot Gåseborg. Superfint ställe med mycket i 7a-registret. Vi jobbade på Spitfire, kruxet är superhårt (tycker jag iaf). Mycket fotarbete och tunga flytt. Riktigt läskig mantling också. Men absolut värd att åka tillbaka för. Bägge lirarna satte den, varav den ene på flash.
Nyttiga dagar med mycket psykträning. Är nöjd med hänget också. Pepp kan man aldrig få för mycket av.

... Så nu gäller det bara att komma in i det här med att ta sig ut efter jobbet. Men ska det vara sånt här väder resten av sommaren kommer det inte att vara några problem.

Mer afterclimb åt folket!

Smultron

Årets första repsession avklarad för min del den här säsongen. Har inte repat sen jag opererade foten i december.

Vi drog till ett ställe jag aldrig hört talas om förut, och som visade sig vara ett område i min smak, framförallt klättringsmässigt. Ambitionen för både högern och mig var att få tillbaka känslan av att vara repklättrare. Har man bouldrat en hel säsong har man inte riktigt pumpen och uthålligheten på plats. Så det är bara att börja om från scratch.

L'arch du triumphe, 8a+

Då är det gött att få chansen och möjligheten att hänga med två erfarna lirare. Den ena är en mästare på att ge bra beta (även för oss som inte har ett apindex på 1.90 och som saknar viss teknik) och är fantastiskt pedagogisk. Jag glömmer ofta en beta lika snabbt som jag fått den. Men han står ut med tjatet om "hur var det man gjorde här nu igen då?".

Vi gick ut hårt på en gång, just för att få i gång klippandet och jobba bort den där känslan av att skita på sig om man skulle ta ett fall. Mustig Mutta var den första att pröva, för att sen ge oss på Vertikal Veke. Inte en suck på kruxet på någon av dem. Det blev dessutom inget fall heller. Kan ha att göra med att vi inte tog några risker alls. "Du kan ta in!!" var dagens mantra så fort man var i knähöjd med bulten när osäkerheten kom krypande om vart man skulle vidare. Fega? Joho!

Per-Elofs led, 7-. Vackert!

Nu är fokus på att jobba upp psyket. Vi kommer dra några vändor till Nacka Kvarn - ett kärt litet ställe. Dock: Än är inte bouldersäsongen över. Det finns några problem kvar som jag vill hämta hem.

Filmjölk

Det blev en snabbvisit till Uppsala efter det sedvanliga kontorsarbetet. Det var en superb session som vanligt. Nåsten och King Louie var första stoppet. Himla fin, och oj vad stryk jag fick! Tyvärr kan jag inte skylla på några yttre omständigheter, mer än att tekniken suger och det är lite väl mycket filmjölk i musklerna. Men skam den som ger sig. Det ligger inte i min natur att kasta in handduken.

King Louie

Lycka är att ha en finne med sig. Hon gav mig en jäkla kick när vi drog vidare till Lilla Bärsta för att sätta klorna i Indiandansen efter de totalt misslyckade försöken på KL. Där har vi ett fint problem! Crimpig, balansig och finkänslig. Nära, nära, men det räknas aldrig. Tyvärr.

Det är många projekt som snurrar just nu, och jag hoppas på att få sätta någon av dem innan året (!) är slut:

Vill tomten ge mig... (Kan utökas - och kan minskas...)

• King Louie (Nåsten)
• Indiandansen (Lilla Bärsta)
• Candy Man (Focksta)
• White Trash (Orminge)
• Martikainen, sittstart (Grottan)
• Hammas (Grottan)
• ...

I dagsläget är det bara i drömmen, eftersom det inte verkar som jag kan kliva upp i 7a registret. Det är tungt när man vill så mycket, men det bara skiter sig. Nog med självömkan. Nog fan är det kul i alla fall!

Indiandans, med skön beta!

Snart blir det rep!

Får se var det bär i helgen. Prognosen talar för vila från klättring. Men eftersom man har en släng av adhd blir det nog ut en sväng trots allt...

Själsliga antagonister

Gårdagen spenderades i Skevik med ett glatt gäng grabbar.

Då skuggan låg på boulderväggen när vi anlände så högg jag in på denna odöpta 7a ganska omedelbart och skam den som ger sig för efter tvåsiffrigt antal försök så lyckades jag till slut få ihop nog med fokus och beslutsamhet för att skicka den. GÖTT!

Skaparen till några av de linjer som klättrades ärade oss med sin närvaro och kloka råd. Inte varje dag det händer men när det händer så gäller det att lyssna och lära.

Visdomsord: Vi klättrare behöver själsliga antagonister. Vi klättrar som bäst när vi har en balans i vad som är viktigt i livet, klättring får aldrig bli allt...

Några effektiva kvartar på väggen och några underbara stunder på picknick-filten i solgläntan förgyllde dagen. Gourmetklättrarna vet hur man maximerar njutning utrustade med grill, överflödig mat och kaffe.

Den enda som fattades var allas vår vänsterhand även kallad biffen.