fredag 22 mars 2013

Hueco Tanks, 2012

Denna vecka har morgnarna känts lite extra tunga då förhoppningarna att möta solsken och asfalt utanför dörren har misslyckats att införlivas gång på gång.
Minusgraderna är konstanta och det ironiska inslaget av "vårddagjämning" känns lite som ett slag i ansiktet och jag har funnit mig själv bläddrandes i foton från föregående års säsong i Hueco Tanks, Texas. En härlig tid, kanske den bästa i mitt liv så här långt och motivationen att gå till jobbet, till skolan och till och med till gymmet växer med förhoppningen om att snart kunna återvända.
Här följer en liten bildserie/sammanfattning från resan...













söndag 17 mars 2013

Västervik


Har intagit horisontellt läge med en skönt oskön smärta i både muskler och hud efter den första, av förhoppningsvis många fler, helger i Västervik för denna säsong!
Jag inser att jag missat en riktig pärla i vårt egna lilla avlånga land, vilken klättring! Vilken charmig liten kuststad! Vilket väder!

Hade en rätt intensiv vecka med långa dagar på jobbet, sena kvällar med plugg och ytterst lite tid över till träning/ klättring vilket sänkte mina förväntningar på denna helg och med en stigande oroskänsla på grund av väderprognosen ; -15°c nattetid, så bestämde vi oss för att ge upp planerna på att tälta och bokade vandrarhem i stället.

KLOKT! Efter 17-snåret sådär var det redan bra under minus-strecket…

Efter en lite försenad start på lördag förmiddag och handling i Norrköping så nådde vi första anhalt; Björnblocket kring 15-tiden.

TAGGADE, galet rastlösa men försegade av bilfärden så masade vi oss uppför uppvärmningsproblemen på den bortre väggen. Kändes lite tungt och ovant i kroppen men i och med racet mot klockan så gav vi oss ändå på skogens konung; Björnblocket. En riktigt maffig och artistiskt tilltalande historia som är lite skräckinjagande vid första anblick.
Vi kom hit för ett problem; The Office, ståstart- börjar med en vänsterhäl i linje med vänsterhand på en bra list, högerhand på en crimp på arêten. Från det läget finns flera alternativa betor varav jag provade de flesta. Mina första försök var de bästa då jag lyckades ta mig till "nyckel-crimpen" precis innan de bra listerna men snabbt blev avlåsningen i det första flyttet mer och mer krävande och när kylan och stelheten slog till så tappade jag geisten.

Efter en köttig middag och en afterclimb höll jag mig vaken tillräckligt länge för att återfå normal kroppstemperatur i duschen och tokdeckade kl:….ja klockan: 20.00. (PRO-som i pensionärernas riksorganisation och alltså inget annat.)
Vaknade dock strax innan 5, käkade, kollade klätterfilm, och drack kaffe tills Veera, som den galna finne hon är, hade levt runt ända till 22 kvällen innan och vaknade först 7:20..

Nåväl, leta leta leta efter den där j*vla röda väggen! Var det verkligen värt det? Köra runt i cirklar, ingen mottagning, ingen bra karta…skita i det? Ge upp?
Nähärå!
Snarare lagom till härligt värmande dagssol skådade vi pärlan från landsvägen, funnet i princip tack vare "handsvettsradarn"…

 Värmde upp på My Way, en riktigt fin linje med antingen en "rakt på" crimpig beta eller en layback-beta. Power-puffen Veera som vanligtvis KÖTTAR sig igenom vadsomhelst brilljerade med sin teknik och dansade upp för den, nästan så att fåglarna visslade Sinatras melodi som soundtrack.
SHE'S BACK! :D
Vi flyttade oss snabbt ett steg åt höger och rev av "The Way" som startar på ett par elaka crimpar för att sedan övergå till fin klättring på bra grepp upp till toppen.


Jaha, då urtoppningen på mitten-delen av väggen var snötäckt och blöt så flyttade vi oss till vänster-sidan och "Nomad".
Greppen såg okej ut upp till ungefär halvvägs genom problemet, sedan öppnade sig en blank yta och utom räckhåll skymtade både crimpar såväl som en slopig hylla…
Det tog ett tag att lista ut den rätta startsekvensen, men när det väl var gjort så stod jag i en bra position för att leta runt med högerhanden efter NÅGOT, bara något litet att kunna hålla in kroppen med så jag skulle kunna kliva upp och nå en av de där crimparna…
Jag hittade ett hål, en mono. En mono? Räcker det? Mentalt krig…Jo det räcker! Vi kör.


Startcrimpar-undercling-sidepull-mono-hög fot-pressa!-vänstercrimp-och nu då? Släng dig till hyllan eller nåt! Fail…
Tog en paus och promenerade upp på toppen och kollade hyllan uppifrån vilket såg helt ok ut! Måste ha fått den fel..
Ladda om och försök igen.
Samma sekvens men glömde ett fotflytt innan vänstercrimpen men kör bara! Mantrat ekade i huvudet "Hyllan är bra, hyllan är bra"
Jovisst var den det och så gick det plötsligt. Härligt!



Skulle nog påstå att de problemen vi klättrade på röda väggen är ganska snällt graderade, men ack så fina! Har glömt allt vad gradfixering heter efter V-gradsklättring i ett halvår då jag inte hade en aning om vad jag körde på förrän den sista månaden i princip. Tror detta öppnar upp för ett (för mig,) helt nytt perspektiv på klättring och ironiskt nog följer graderna med som en "kul bonus".
Kan knappt vänta tills nästa utesession, förhoppningsvis till kommande helg! Vart det bär av återstår att se…

Se Miss V's videosummering av helgens bravader:


Festervik from Pad Lady on Vimeo.

söndag 10 mars 2013

"Kvalitetstid"

I Januari 2009 klättrade jag för första gången på Karbin. Jag flådde hud, använde muskler jag inte visste fanns och tog mig skakande upp för ett par blå-tejpade problem som bäst.
Men jag gick därifrån med ett smil från öra till öra och var tillbaka två dagar senare, då med nyköpt tejp och ett mumiekvalificerat lager lindat runt båda händerna. 
Tog mig inte upp för någonting, ville bara snabbspola fram tiden så att både muskler och hud skulle läka. Jag var biten. 

Sådär höll jag på, långa pass så ofta som möjligt. Klättring varenda lediga sekund och ibland även då jag borde prioriterat annat. 
Fram till det här året så har det faktiskt "funkat" eftersom jag aldrig (ta i trä) varit skadad och längsta uppehållet har varit på grund av influensa eller liknande. 
Idag har jag inte den förmånen; heltidsstudier och dubbla extrajobb tar upp det mesta av min tid.
Den övriga tiden, dvs. vanligtvis den efter 19.15 på vardagar och eventuella helger ska fördelas mellan sociala aktiviteter med icke-klättrande vänner, återhämtning, ytterligare studier OCH klättring. 
Jag lever inte ett ovanligt liv vilket får mig att undra; hur gör folk
Jag kämpar med denna kognitiva dissonans och pendlar mellan att låta klättringen få stå tillbaka för annat och intala mig att "det är ju bara en hobby" till att bita ihop, ösa i mig sockerchockande energidrycker och bara köra efter 5 timmar sömn-5 timmar skola-5 timmar jobb. 

En sak är säker, klättringen handlar inte längre om kvantitet. Idag utgör varje minut som jag får spendera dansandes upp på väggen med en lätt känsla i kroppen, en av största källorna till glädje jag har i mitt liv. Det handlar om kvalitet.

Den här helgen blev det ingen uteklättring. Faktum är att denna vecka blev det totalt två pass på gymmet och kanske därför detta reflekterande inlägg. Tröst finner jag i att denna intensiva period är övergående (tar examen i juni!!!) och med endast ETT jobb framöver så kanske jag får ihop det…

Så kudos till alla supercoola klättrande människor som jonglerar både arbete, graviditeter, småbarn och skador! Framgångsrecept mottages gladeligen!

fredag 8 mars 2013

Fredagspop!

Fredag idag, och då kommer tips på skakig film! En riktig higball av en skön tjej! Tipset fick jag från Padlady. Tack järnlady!


tisdag 5 mars 2013

I lurarna (Off topic)

Anser mig själv vara en inbiten "oldschool-hiphopare" men lyssnar numera på all möjlig musik och beroende på sammanhang föredras allt från bluegrass till hård dubstep.
Här är dock något som gärna går på repeat under dagar då kroppen helst känner för fosterställning under filten. Funkar både i klätterhallen och på löpbandet!

Gil Scott-Heron & Jamie xx- NY is killing me



(Personligen har jag inget otalt med New York)
För den som inte känner till Gil Scott-Heron (1949-2011) så presenteras hans bidrag till världen fint (och ironiskt nog) i denna artikel av New York Times .

måndag 4 mars 2013

Back on track snart

Skador och glädje

Okej, det var ett tag sedan man klättrade. För att vara exakt var det 1 år sedan. En lång historia kort; jag gjorde en större handledsoperation (bl a trasigt ledband) som resulterade i en "platta" och sju skruvar. Mycket lyckad operation, och jag fick MVG från min läkare i rehabträningen några månader senare. Idag är det EN månad kvar tills jag får börja klättra lite lätt. Jag räknar dagar och kommer nog fuska med ett pass om nån vecka ;)

Före och efter handledsoperation
Före och efter operationen.
Jag har ju inte direkt legat på soffan under det här året. Tre dagar efter operationen satt jag på cykeln på gymmet och körde. Hardcore om ni frågar mig. Rehabträningen var/ är ingen match. Det har gått hur lätt som helst om jag ska skryta. Löpning, längdskidåkning, styrketräning... För någon vecka sen gjorde jag min första pullup.

Så nu när jag snart är på väggen igen, kommer jag tänka om rätt mycket när det kommer till träning. Klättring ska inte vara träning, det ska vara en kul sysselsättning som man kan pyssla med ihop med sköna kompisar. Visst, om jag kan, kommer jag pressa mig och köra på min maxnivå, men aldrig två, tre, fyra, fem dagar i sträck. Nu när man är förbi 30-sträcket gäller det att tänka på kroppen...

Jag har såklart saknat Karbinhänget, hänget på Örnberget, Nacka, Uppsala. Can t wait to be back!



söndag 3 mars 2013

Utepremiär, tillbaka i Svedala

Här har inte skrivits på länge så nu kommer en snabb genomgång av det gångna året samt lite om början på årets utesäsong!

2012 var året då jag flög över Atlanten och utforskade Amerikansk kultur, studier och klättring.
Min bättre halva vinkade av för att sedan lägga sig under kniven :(
Men nu är vi återförenade, reparerade och motiverade!

En av många saker jag är tacksam för och fick med mig från USA är en ny uppskattning för utomhusklättring. Som insnöad gymråtta i ett hårdare klimat har lockelsen att söka sig ut i tö och slask för att klämma på hård sten inte varit stor men under 6 månader i ökenlandskap med berg och kaktusar, vackra vyer, strålande sol, fantastiskt klättersällskap och oändligt med fina leder och problem så har jag sakta men säkert utvecklat en ny relation till detta och situationen är den motsatta. Finner det svårare att motivera mig till en timmes pendlande till gymmet men kan knappt sova av upprymdhet och längtan natten till en planerad utesession.

Så såhär i början på mars har vi fått till två (få men naggande goda) utflykter; Källberga (Uppsala) förra helgen och idag blev det Åkers, söder om Stockholm.

Källberga besöktes helt förutsättningslöst enbart med syftet att få vara ute i den härliga solen och känna på riktig sten. Har endast utforskat en bråkdel av vad Uppsala har att bjuda på i boulder-väg och med en riktigt rutinerad guide till hjälp vid namn fröken. Kainiemi så finns inga ursäkter.
Efter lite vadande i snön på åkern så upptäckte vi (som väntat) att alla block var klädda i vita mössor, dvs. urtoppning-not a chance..stenen var KALL, sådär kall att man speedklättrar, inte för att det är tungt utan för att man har ca. 15 sekunder på sig innan känseln i händerna totalt försvinner. Men kylan för med sig ett drömstick, handen fastnar på klippan som tungan på en isig lyckstolpe!
Vi värmde upp på det lilla blocket efter tunneln för att sedan vandra vidare till vad jag tror är Desperado (7a), ett lätt överhäng med sittstart och ett ganska långt flytt till en vänsterjugg, sedan får man jobba sig in i linjen igen med balansiga flytt mellan sidokrimpar. Jättekul och fint problem!
Som sagt ingen send-ingen urtoppning men väl värt besöket!
Avslutade med dagisfikat; varm saft och macka på paddan i efterlängtad värmande sol.


Veera känner på Gods of the old world, Åkers.
Åkers är ett av de ställen som jag har haft en hatkärlek till. Alltid tyckt att problemen är riktigt fina men har tajmat varenda besök då jag varit som mest övertränad eller minst i form. Även denna gång…men till skillnad från då så fanns ju den där nya motivationen nu! Att få vara i naturen och hänga på riktig sten..och efter en smärtsam uppvärmning Limbo (6c) så började vi känna på Vault assault (6c/7a).
Hade av någon konstig anledning svårt att få vänstertån att stanna kvar på den distinkta piggen efter att ha sträckt sig upp till första hyllan men efter några envisa försök så vaknade även underkroppen och 6c versionen (den med areten) revs av dock utan urtoppning. Provade sedan det mer dynamiska flyttet upp till hyllan utan att använda areten och med en liten justering till en vänster dropknee/tweak så gick det som en dans. Laddade om och skickade, härlig start på utesäsongen! Nästa helg blir som bäst ett besök till Houdini men helgen efter det planeras att spenderas i Västervik så döda inga spindlar, dansa ingen regndans och be till alla vädergudar att snö och regn håller sig borta för nu kör vi!



Video från gårdagen ( www.Padlady.blogspot.se ):


Vault Assault, Åkers from Pad Lady on Vimeo.