Men jag gick därifrån med ett smil från öra till öra och var tillbaka två dagar senare, då med nyköpt tejp och ett mumiekvalificerat lager lindat runt båda händerna.
Tog mig inte upp för någonting, ville bara snabbspola fram tiden så att både muskler och hud skulle läka. Jag var biten.
Sådär höll jag på, långa pass så ofta som möjligt. Klättring varenda lediga sekund och ibland även då jag borde prioriterat annat.
Fram till det här året så har det faktiskt "funkat" eftersom jag aldrig (ta i trä) varit skadad och längsta uppehållet har varit på grund av influensa eller liknande.
Idag har jag inte den förmånen; heltidsstudier och dubbla extrajobb tar upp det mesta av min tid.
Den övriga tiden, dvs. vanligtvis den efter 19.15 på vardagar och eventuella helger ska fördelas mellan sociala aktiviteter med icke-klättrande vänner, återhämtning, ytterligare studier OCH klättring.
Jag lever inte ett ovanligt liv vilket får mig att undra; hur gör folk?
Jag kämpar med denna kognitiva dissonans och pendlar mellan att låta klättringen få stå tillbaka för annat och intala mig att "det är ju bara en hobby" till att bita ihop, ösa i mig sockerchockande energidrycker och bara köra efter 5 timmar sömn-5 timmar skola-5 timmar jobb.
En sak är säker, klättringen handlar inte längre om kvantitet. Idag utgör varje minut som jag får spendera dansandes upp på väggen med en lätt känsla i kroppen, en av största källorna till glädje jag har i mitt liv. Det handlar om kvalitet.
Den här helgen blev det ingen uteklättring. Faktum är att denna vecka blev det totalt två pass på gymmet och kanske därför detta reflekterande inlägg. Tröst finner jag i att denna intensiva period är övergående (tar examen i juni!!!) och med endast ETT jobb framöver så kanske jag får ihop det…
Så kudos till alla supercoola klättrande människor som jonglerar både arbete, graviditeter, småbarn och skador! Framgångsrecept mottages gladeligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar