Utepremiär, tillbaka i Svedala

Här har inte skrivits på länge så nu kommer en snabb genomgång av det gångna året samt lite om början på årets utesäsong!

2012 var året då jag flög över Atlanten och utforskade Amerikansk kultur, studier och klättring.
Min bättre halva vinkade av för att sedan lägga sig under kniven :(
Men nu är vi återförenade, reparerade och motiverade!

En av många saker jag är tacksam för och fick med mig från USA är en ny uppskattning för utomhusklättring. Som insnöad gymråtta i ett hårdare klimat har lockelsen att söka sig ut i tö och slask för att klämma på hård sten inte varit stor men under 6 månader i ökenlandskap med berg och kaktusar, vackra vyer, strålande sol, fantastiskt klättersällskap och oändligt med fina leder och problem så har jag sakta men säkert utvecklat en ny relation till detta och situationen är den motsatta. Finner det svårare att motivera mig till en timmes pendlande till gymmet men kan knappt sova av upprymdhet och längtan natten till en planerad utesession.

Så såhär i början på mars har vi fått till två (få men naggande goda) utflykter; Källberga (Uppsala) förra helgen och idag blev det Åkers, söder om Stockholm.

Källberga besöktes helt förutsättningslöst enbart med syftet att få vara ute i den härliga solen och känna på riktig sten. Har endast utforskat en bråkdel av vad Uppsala har att bjuda på i boulder-väg och med en riktigt rutinerad guide till hjälp vid namn fröken. Kainiemi så finns inga ursäkter.
Efter lite vadande i snön på åkern så upptäckte vi (som väntat) att alla block var klädda i vita mössor, dvs. urtoppning-not a chance..stenen var KALL, sådär kall att man speedklättrar, inte för att det är tungt utan för att man har ca. 15 sekunder på sig innan känseln i händerna totalt försvinner. Men kylan för med sig ett drömstick, handen fastnar på klippan som tungan på en isig lyckstolpe!
Vi värmde upp på det lilla blocket efter tunneln för att sedan vandra vidare till vad jag tror är Desperado (7a), ett lätt överhäng med sittstart och ett ganska långt flytt till en vänsterjugg, sedan får man jobba sig in i linjen igen med balansiga flytt mellan sidokrimpar. Jättekul och fint problem!
Som sagt ingen send-ingen urtoppning men väl värt besöket!
Avslutade med dagisfikat; varm saft och macka på paddan i efterlängtad värmande sol.

Veera känner på Gods of the old world, Åkers.

Åkers är ett av de ställen som jag har haft en hatkärlek till. Alltid tyckt att problemen är riktigt fina men har tajmat varenda besök då jag varit som mest övertränad eller minst i form. Även denna gång…men till skillnad från då så fanns ju den där nya motivationen nu! Att få vara i naturen och hänga på riktig sten..och efter en smärtsam uppvärmning Limbo (6c) så började vi känna på Vault assault (6c/7a).
Hade av någon konstig anledning svårt att få vänstertån att stanna kvar på den distinkta piggen efter att ha sträckt sig upp till första hyllan men efter några envisa försök så vaknade även underkroppen och 6c versionen (den med areten) revs av dock utan urtoppning. Provade sedan det mer dynamiska flyttet upp till hyllan utan att använda areten och med en liten justering till en vänster dropknee/tweak så gick det som en dans. Laddade om och skickade, härlig start på utesäsongen! Nästa helg blir som bäst ett besök till Houdini men helgen efter det planeras att spenderas i Västervik så döda inga spindlar, dansa ingen regndans och be till alla vädergudar att snö och regn håller sig borta för nu kör vi!

Video från gårdagen ( www.Padlady.blogspot.se ):

Vault Assault, Åkers from Pad Lady on Vimeo.